gulagarkipelagen

Jag beställer resa till Helsingborg. Jag spenderar nyår hos Victor. Det ska bli fantastiskt, att åka iväg lite, om än varken långt eller under en längre period av tid, men åtminstone iväg. Jag är trött på människorna här. Den här staden är för liten – alldeles för liten. Ingen kommer att komma och damma av mig och ta mig med, det måste jag göra själv. Jag är inte deppig inför det, utan staden är som en vän man vuxit ifrån eller som en kärleksrelation man inte lämnar för det är för tungt att vara ensam.
På jobbet händer ingenting, jag försöker komma på saker att skriva om, men det händer inget här. Man kan inte uppfinna hjulet – igen.

Från mitt fönster på kontoret springer folk omkring i mellandagsruschen. Den som har flest prylar när han dör vinner, om det så kostar att realisera sin egen själ på köpet, och jag fortsätter utveckla en avskyvärd misantropi.

Jag är ledsen om jag gjorde dig illa, det var aldrig min intention och jag vet att det är enklare för mig.

 Noah and the Whale

Regredierar i dag, går tillbaka. Att minnas barndomens sista somrar, att känna solens strålar genom persiennerna på kinden, från ett gult höghus. Att be mormor om tio kronor till godis i den gamla kiosken, som är stängd i dag. Att gå hem från fotbollsplanen med skrapade knän och smutsiga naglar. Att gömma sig i skogen, när vi lekte dunkgömme. Att klättra i körbärsträdet, som inte längre bär frukt. Att vara mörkrädd. Att vara genuint lycklig.

Vissa dagar är det omöjligt att leva i nuet.

Det är lite så människor fungerar, den som mår sämst vinner mest sympati, och den som mår bäst studeras under glaset på mikroskopet som en paria.

Om du mår bra, gå till din bekantskapskrets låt de berätta om sina problem på en blogg eller över en fika och du kommer snabbt att bli suicid.

Jag tror att det först och främst handlar om ensamhet. Folk hittar på problem, för att åtminstone generera ett uns av sympati från hennes medmänniskor, eller blåser upp dem till helt fantastiska proportioner. Den där stormen i vattenglaset, och allt det där. Att få lite sympati har blivit en alldeles utmärkt väg till mänsklig kontakt. Och dessutom en djävla enkel väg till lite tillgivenhet.

Jag gör det själv då och då, men jag är medveten om det, är du?

Dagen:

Jag spenderade närmare tre timmar hos en väldigt speciell man i Mörrum. Han är en eskimå och har ganska fantastiska ankedoter från sitt liv. Trots att jag var där väldigt länge och intervjuade honom, så känns det som jag knappt skrapat på ytan på ett enastående liv. Väldans trevligt och ett spännande möte, som jag kan ta med mig mycket ifrån. Ett spännande sätt att se livet på. Men nu är jag rätt trött i huvudet, ska jag villigt erkänna.

Jag har aldrig sålt mina ord till högstbjudande. Orden är det enda jag har, de enda. De är min sista livboj, förstår du? Så när du får dem var rädd om dem. Det är en del av min själ jag ger dig, det enda verkliga jag är rädd jag kan ge.

Skänk dina blommande läppar till mig: till maj har vi aldrig levat jag och mitt hjärta
i det liv vi har levt finns bara hundratals april. 

De frågar mig: "Varför gräver du ner dig i döden?" För att där hittar jag livet. Livet finns i döden, bland annonserna. Därför sover jag med döden under huvudkudden. Jag sover med livet.
Jag hade en avslutning, några sockrade purpurord, men glömde bort dem och jag borde lärt mig vid det här laget att orden försvinner lika fort som de kommer.

Det får bli sådär härligt osammanhängande i dag, skitsamma.

I centrala Stockholm spränger en ung man sig själv. Han kommer från Tranås, Småland. Han påstår sig vara muslim och hotar helt plötsligt hela Sveriges säkerhet med sex rörbomber och ett par gasoltuber.
I en annan del av Sverige sitter Peter Mangs häktad, han är misstänkt för dödsskjutningen och mordförsöken i Malmö, han är den nya Lasermannen. Han är John Ausonius copycat.
Peter Mangs är intresserad av vapen och att bygga gitarrer, skriver Aftonbladet. Vad självmordsbombaren från Tranås var intresserad av vet vi inte.
Vad vi däremot vet är att dessa två mäns handlingar kommer att eka över Sveriges snötäckta landskap en lång tid framöver.

Och här sitter jag, i Karlshamn, långt ifrån händelsernas centrum, och funderar på jobb och tvättider.

De som har givit sig av, som hastigt flytt till avlägsna städer och länder måste vara medvetna om detta: Världen är fruktansvärd!

Till och med korpen tillhör familjen sångfåglar, och det ingjuter mod i mig när sorgsenheten faller över mitt liv som en kvävande dimma.
Men, icke desto mindre, för din skull vill jag ta med en liten vit duva. Om du höll den i dina händer skulle den picka ömt på ditt finger. Jag ser den ofta på taket tvärs över vägen och kunde bjuda hit den. Den har kommit långväga. Tryck den lätt intill ditt bröst, där den här hemma.
Glöm sen bort mig, lägg inte mina ögon eller mitt leende på minnet. Jag vill inte existera som ett svalt minne hos dig. Det finns inte plats för dig hos mig, men jag tror inte det kommer göra särskilt ont i dig.

Livet är som flyttfåglarnas hårda och kvalfyllda flykt till områden där du är ensam. Och varifrån inga återvändo finns. Och allt det som du lämnat bakom dig, smärtan, sorgerna, alla dina besvikelser tycks lättare att bära än denna ensamhet, i vilken ingen tröst finns att hämta som kunde vederkvicka din tårdränkta själ.
Vad har jag för nytta av de där söta russinen? Skönt att jag en vann en ljusröd pappersros vid skytteståndet! Jag behöll den länge och fortfarande doftade den karbid.

Jag har ont i huvudet, är trött och måndagsgnällig. iih.

Fick inga 13 rätt, ingen långresa för min del, alltså. Fördjävligt, men tar nya tag nästa lördag.

I dag har jag inte gjort många knop, tittade på Star Wars med Sjömila, pratade med Lillmacke i telefon, det är typ allt.
Jag saknar många av mina vänner. Det slår en när man egentligen inte gör något alls på vardagarna. Man jobbar och kommer hem, typ. Hoppas på att träffa Lillmacke runt jul i alla fall, vi har inte setts sen Östersjöfestivalen, och det räknas knappt. Annars tycker jag att mår bra. Väldigt till och med, och det är ju kul. :)

Orkar inte korrläsa texten i dag, och den får vara som den är. Ibland orkar man inte, på söndagar oftast.

Nu ska jag läsa lite istället.

NN

För er alla,

som jag har funnit eller finner glädje i

och bevarat som bilder på själens ikonostas

höjer jag mitt kranium fyllt av poesi

som en kalk med vin från bordets viloplats

Ibland har jag tänkt att

att det nog vore lika bra

att låta en kula sätta punkt och slut.

Hur som helst,

idag framför jag

en sista konsert - min avskedssalut.

Minne!

Här ska dom trängas i hjärnans salong

med ögon fyllda av glittrande skratt

oändliga köer av alla jag tyckt om.

I bröllopsskrud ska du och jag klä denna natt.

Från kropp till kropp ska glädjen stråla.

Den här natten ska aldrig bli glömd.

Jag ska resa mig upp och spela

med min egen ryggrad som flöjt

Jag,

alla festers mirakelmästare

har själv ingen att gå med till festen.

Att kasta mig på gatan vore säkert det bästa

och krossa min skalle på den stenlagda Drottninggatan

Men nåt stort stack ner handen i det brinnande Helvetet

och lyfte upp en kvinna

vars åsyn fick berg att vibrera

och befallde mig:

älska henne!

Är du glad?

Och du svarar kallt:

"oerhört".

I travar staplar jag min förtvivlan, brinnande feberhet

tills förnuftets spärrar krossas av upprördhet.

Hör på mig, Linn

liket kan du ändå inte

göra dig av med.

Låt det hemska ordets lava välla ut!

Alla dina muskler

trumpetar ändå

som högtalare:

allt är slut, allt är slut, allt är slut!

Svara nu,

på alla lögner.

Du bär en krona som av sekler är smidd

som en regnbåge av kramper.

Se,

nu har jag äntligen lyckats

nagla fast mig vid pappret med ordens spikar.

---------------------------------------------------------------------

Avskaffa min plåga,

konfiskera mitt lidande

Tills

kärleken frälsande

kommer till mig

över de vågor

som kallas

Östersjön

ska också du kärlekslös irra omkring.

Ro på!

Drunkna bland husfasadernas stenar!

Rädda mig!

Förgäves!

Jag ror med armen -

en dålig åra ska jag medge

De vars liv blev snaggat i kanten. De som inte blev vad deras föräldrar hoppades. De som aldrig fick några fina jobb med slipsknutar eller sidensjalar. De vi undviker. De som fryser ihjäl under ett kallt firmament. De vi säger oss bry oss om, men egentligen skiter i; det är nåt vi säger för att putsa vårt dåliga samvete. De som tar till flaskan. De vars gravar ingen kommer att besöka. De som göms i statistik. Det är för dem jag började skriva. Och det är för dem jag inte tänker sluta.