gulagarkipelagen

Monday - humiliation
Tuesday - suffocation
Wednesday - condescension
Thursday - is pathetic
By Friday life has killed me
By Friday life has killed me

Tecknar ner en hel sanning och lägger den i en ask spunnen av ord, skänker dig den. Den är din nu och hur du förvaltar den är upp till dig.

Investerar allt, lägger mig under mikroskopet. Varje atom borde synas. Upptäck det.
I en glaslåda är det omöjligt att existera. Jag vet det nu.

Från singularis till pluralis, ett latinskt >>oss<<.

Fredag eftermiddag, 15.35.
På Stortorget står fem män och en kvinna. En vanlig amfetaminuppgörelse, de tar i hand och utbyter amfetamin. Den ena mannen är ett par tre år äldre än mig. Han gick den vägen som han förväntades gå. Inte en tanke på att bryta upp och försvinna bort. Han har aldrig valt, han har följt med. Jag känner inte till hans liv i detalj, några brottstycken ur ett liv är allt jag vet. Han måste också haft drömmar, det här är knappast en. Att stå på ett vindpinat torg och köpa amfetamin är ingens dröm. Aldrig någons dröm.
Kanske gav han upp, han kanske inte orkade slå uppåt. Hela världen hade redan gett honom en utstakad väg, så han gick. Det fanns aldrig något att vända tillbaka till, ingen famn att ty sig till, inga vänliga ord, allt är utnyttjat, slängt och försvunnet.  
Härifrån fortsätter det nedåt. Det här är ditt och det är allt du har. Det finns inga dörrar att öppna på glänt, inga sommarängar som vill ta emot dig längre. Ditt liv är det här och härifrån fortsätter det nedåt.
Så, bryter de upp åt olika håll. Jag släcker på kontoret och går hem.
Härifrån fortsätter det uppåt.

Himlen var askgrå, eller så blev den det
Söndagssvärta
Blåskimrande hy

45 minuter
från rep till bår
Ambulans, sirener på landsvägen

Ett sista andetag
Återupplivning, förgäves
Sjukhusets vita korridor

Kliniskt död
Aldrig mera
Det tyngsta: ”Aldrig”

Aldrig varför
Aldrig mer ett samtal
Alltid saknad

Skörhet hos dig
Samma hos mig
Samma längtan

Begravning
Två Sobril, begravningskransar
Apati

Urnsättning
Orkeslös, dödstrött
Som du

 Har ett derivat bildat från en gammal kärlek
Skulle skriva ett epos som Aniara
Begått harakiri som Martinsson

Gett mig själv Nobelpriset först
Blivit av med hela mig själv i ett regnigt Köpenhamn
Levt i landsflykt
Skjutit mig i hjärtat som Majakovskij eller harakiri

Kan inte bestämma mig
Finns för många sätt att dö på
Knappt ett enda att leva

Jagade ikapp ett liv häromnatten
Var så fasansfullt trött på mitt gamla
För stort, passade mig inte

Måste gått ner i vikt,
blev trött igen
Kastade varenda penal
Blev inte alls fri utan en enda pryl

Fick ett tillgjort leende och pratade monotont
Bjöd på drinkar
Fick ändå inte knulla, jag kan ju inte le

Är oseriös och går hem
Det tjänar inte längre något till
Hur kan jag tala tydligare?

Hindras vi av en dialektal barriär?
Jag har tusen frågor och tusen svar
Synd att de inte passar varandra

Lever livet i ett emotionellt ketos
Självmant eller av tvång
Det spelar heller ingen roll

I dag måste jag städa, tvätta och diska. Dessutom måste jag fan komma i säng i tid. Det här funkar inte. Jag är så trött, som småbarn ibland kan bli när de bara gråter. Jag gråter förvisso inte, men det är fan inte långt ifrån, att jag börjar lipa av ren utmattning. Jisses. Det håller inte.

Jag måste kunna producera lite på jobbet också, och inte gå runt som ett djävla skal och knappt svara på tilltal.

-God morgon, Robert! Hur mår du?

-Eeeh. Ehh. Lite trött. Eeeh.

-Det är några elever på vägga som sätter upp en pjäs om hållbar utveckling, som projektarbete. De ska visst träffas på Lärcenter i morgon, är det något du skulle kunna tänka att ta?

-Eeh. Lärcenter, alltså. Jaja, visst inga problem. Vad sa du att det var förresten, en pjäs?

Dessutom fryser jag. Drar på den ruggigt orangea, och otroligt fula, karlshamnshoodyn och hoppas att ingen från torget ska se mig. Trots att jag lyser med den på. Den sticker i ögat, som ammoniak. Perfekt.

Jag vill helst av allt hem, trots alla hushålliga göromål som väntar. Jag vill korrespondera med döda författare via böcker som doftar gammal vind. Det är vetgirigheten som drar i armen och det är eskapismen den ger mig till skänks, som tar bort den ganska krassa ensamheten. Denna ensamhet som kommer om nätterna, och det var nog aldrig något monster under sängen eller clownen mamma fick bära ner i källaren som skrämde mig som barn, det var nog samma ensamhet då som nu.

Letar röda trådar i barndomens glömska, för att förklara mitt beteende som äldre. Precis som de flesta gör, antar jag.

Nej, nu åker fan tröjan av. Jag fryser hellre än ser ut som ett neonmongo.

Jag saknar dig. Jag gör verkligen det. Patetiskt egentligen men likväl på riktigt och reelt i den bemärkelsen. Jag antar att jag kukar upp det här med, men tillsvidare är du saknad och fin. Ingen berättade för dig, att jag alltid måste förstöra allt jag tycker om.

Är det kärlek eller är det avsaknaden av densamma, som gör att jag i frenesi blir så omkring mig så fort tillgivenhet visas? Är det tiden som gör mig fattig på rationalitet, är det bristen på koherentism som gör mig till en fånig spegelskärva när nu klockan andefattigt klämtar långt bort för mig?

Att skriva är egentligen bara att sätta sig ner vid pappret och börja blöda. I dag blöder jag inte, inte det minsta. Det kan vara att feberdrömmar och kallsvettningar inte skänker mig inspiration. Det kan vara så att jag 
egentligen bara vill skrika ut allt i en megafon.
Ibland får jag en sån fruktansvärd skrivblockering, för folk som inte fattar att det är den enda ventilen för mig att uthärda kan omöjligen förstå hur djävla jobbigt det faktiskt är. Äh, jag skiter i det här och prokrastinerar som vanligt, snart prokrastinerar jag hela livet.


"Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda."
Moberg förstod, men jag är inte Moberg. Jag kommer aldrig att vara Moberg. Jag är Robert, och jag kommer alltid att vara just Robert.
Jag återgår till feberdrömmarna istället.

Från ett grått spirande samvete

ska jag bygga ett liv.

Från fundamentet,

högt som Babels torn

och vackert som månen.

Ur det förflutna svarta ska jag aldrig mera minnas!

Ett vattentorn av Lethes vatten ska jag fylla och ställa på mitt liv,

och på toppen ska jag bo -

i vind och betong

ska jag aldrig mera lida eller plågas till skuld.

Jag har kommit tillbaka till Karlshamn efter en väldigt bra nyårshelg i Helsingborg. Jag måste åka dit oftare, jag måste flytta dit.

Jag orkar inte dra allt som hänt, jag är fruktansvärt trött just nu. Men en halv lycka och en halv sorg, tror jag summerar min sinnesstämning i kväll.

Tack alla.