Kap farväl!
Jag vill resa härifrån. Lämna allt, det finns ingenting värt att minnas, inget som håller mig fast. Det är inte tiden på året som gör att det i mig växer en rastlöshet tung som självaste jorden. Jag känner mig som fastfjättrad vid Kazbeks klippor.
Jag har inget mer att hämta, inget som inte redan har gjorts flera gånger om. Jag är trött på meningslösa konversationer om trivialiteter. Jag vill inte följa vardagslunken, där varje steg är närmare en helg, som är i sin tur är lika meningslös som lunken i sig. Jag är trött på människors enfaldighet, deras torftiga sätt att skratta utan att mena det. Deras sätt, att dö lite varje dag, det gör mig trött.
Är det staden i sig, är den unik? Nej, det är den inte, men jag skulle åtminstone vilja göra något annat, se något som inte är falskt, något där inte allt handlar om att upprätthålla en fasad, där människor inte går hem och lipar över en charadlek de inte orka leka längre.
Jag är trött, och har slutat hoppas.
Jag ska härifrån, kosta vad det kostar vill.
Jag har inget mer att hämta, inget som inte redan har gjorts flera gånger om. Jag är trött på meningslösa konversationer om trivialiteter. Jag vill inte följa vardagslunken, där varje steg är närmare en helg, som är i sin tur är lika meningslös som lunken i sig. Jag är trött på människors enfaldighet, deras torftiga sätt att skratta utan att mena det. Deras sätt, att dö lite varje dag, det gör mig trött.
Är det staden i sig, är den unik? Nej, det är den inte, men jag skulle åtminstone vilja göra något annat, se något som inte är falskt, något där inte allt handlar om att upprätthålla en fasad, där människor inte går hem och lipar över en charadlek de inte orka leka längre.
Jag är trött, och har slutat hoppas.
Jag ska härifrån, kosta vad det kostar vill.
Kommentarer
Trackback
