gulagarkipelagen

Tills ettusen somrars solar

Exploderar över firmamentet

I ett öronbedövat crescendo

Hur ska det gå

När varenda död redan

Upplevts

Allting är använt

Hjärtats sol imploderar

I dissonans

Har krattat manegen

Till min egen död

Dussinmänniska

Du borde fått något riktigt
Något att ta på,
att känna varenda atom
i saliven

Jag är rädd
att det aldrig kan bli mer
än min livboj full av ord
en fyrstavade vers

Mitt hjärta, mitt blod
varenda ven borde pumpa
ut dessa stressade ord
ett förlåt

bli inte som jag
jag har inget
som är värt att skriva ner
dö inte utan mig

Jag försöker göra tiden till min, iklär mig en språkdräkt jag är rädd jag inte klarar axla. Jag rimmar vid strandens poesi.


Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman,
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.

Vid sängfoten vilar döden
Som ett björnskinn
vid parkettens mönster

Aldrig mer väntande på en nalkande natt eller morgondagens trötthet. Aldrig mer. Och min största rädsla är en hybrisdröm - ett slags megalomaniskt tillstånd. Att aldrig minnas vid utcheckningen. Att glömmas bort vid en sten, att suddas ut av tidens tand, att aldrig existerat - bortglömd men förlåten.

Räck mig din hand! Här är mitt bröst. Lyssna, inte ett slag men ett stön; Att du som var ett lejon tämts till en valp, det oroar mig.

Många tusentals ton vilar under min lättsinninga skalp. Jag drar ner dig från sockeln. Säg till om jag stör dig.

Klämmer din hand. Gör det ont? Förlåt. Liksom du har jag också evigheten framför mig. Vad gör det då om vi förlorar en timme eller två?

Låt oss som vattnet pladdrande glida, som våren - sorglöst och fritt! Över himlen går månen så ung och grann, utan sällskap på egen risk. Jag är nu fri från kärlek och plakat. Utsträckt som ett svartsjukans skinn ligger björnen och klöser på parketten,

Det är lätt att kontrollera att jorden inte är platt - sätt dig bara ner och rutscha utför.

Nej, jag ska inte fastna i nån svart melankoli och prata med någon vill jag inte heller. Men det kan inte hjälpas att rimmens gälar ibland glappar till på oss som håller hus på poesins stränder.

"Jag måste lämna er här, tyvärr, tyvärr."