Ne me quitte pas
Ändå kan jag ju tala med dig älskade
mina ord är inte falska,
mina ord är inte falska,
eller kommande ur ett så förvirrat
Jag älskar dig med allt mitt liv
Anatomi
du märkte det fanns
tillräckligt mycket segel
nedgrävt i marken
för att vi skulle kunna
lägga oss ner hos varandra
och ändå glida isär
med en hastighet
som varken förudmjukar
eller plågar
Huckleberry Finn
Utanför rör sig det
tomma firmamentet
konstant
Kosmos är hånfullt färgängligt
långt bort, som all rymd
Innanför stannar tiden stilla
just för en sekund
när du tar ett andetag
är du ett kontinuum
och jag stannar tiden
för att behålla din
dröm i ett limbo
jag skapat själv
för att aldrig låta dig
flyta samman med
något mindre viktigt.
Urverk av apelsin
Jag vet att du doldes
i hårets djupa driva.
Det glödde i mörkret
men jag sökte dig förgäves.
Under fingrarnas naglar
har jag guldstoft.
Sedan flydde du genom ögonfransarnas staket
in i ditt skratt.
Och juni, skrudad till fest,
fick jasminer att skjuta upp i våra fönster.
Men till sist försvann du för alltid
in i din tystnad snö.
Hur skulle jag fånga ens en glimt av dig
på så långt håll?
Det var kallt och skymningen började falla.
Du kan riva sönder mina dikter, för de var till dig.
Vem ska jag nu skriva till, när du inte längre;
Är här.
Här är dikt
Efter dansen brukade mitt hjärta trötta dam
sätta sig i det mjuka gräset,
sprida ut muslinet i sin rymliga kjol
runt omkring sig själv
som uppvirvalde ringar påvattnet
När man blir äldre,
kommer man alltid för sent,
och till slut avundas man även gräsmattan
två smilgropar
framkalllade av en kvinnas knän
Att förlora det man tappat
Genom tusentalet drömmar
Genom kosmos,
Timglashavet
Hånler åt min balansgång
Och vi som skulle vara
För all tid, för alltid
Hur många sårskorpor
Ska vi plåstra om
För någonstans
Står inte livet och faller
Med oss
Vi är inte tillräckligt viktiga
Vårt liv är inte viktigt nog
Här är horisonten grön
Där slutar Jorden
Och där börjar
En förgrening som sträcker ut sina armar
långt över allt det här
Genom kosmos,
Timglashavet
Hånler åt min balansgång
Och vi som skulle vara
För all tid, för alltid
Hur många sårskorpor
Ska vi plåstra om
För någonstans
Står inte livet och faller
Med oss
Vi är inte tillräckligt viktiga
Vårt liv är inte viktigt nog
Här är horisonten grön
Där slutar Jorden
Och där börjar
En förgrening som sträcker ut sina armar
långt över allt det här
Mästaren och Margurite
Men deras ivriga kyssar
är, som ni antagligen vet,
redan kärlekens första tårar.
Eftersom varje stor kärlek, även det lyckligaste,
redan från början anar
att den en gång måste dö
Du får gärna tiga om du inte har lust att tala,
le bara litet, älskade Cornelia,
och när du skall gå din väg
ge mig en kyss inte bara på min kind,
utan också på mina läppar
I ett tomt rum
För din skull vill jag ta med
en liten vit duva.
Om du höll den i dina händer
skulle den picka ömt på ditt finger.
Jag ser den ofta på taket tvärsöver huset
och kunde bjuda hit den.
Den har kommitt långväga,
från kung Salomos kärlekssånger.
Tryck den lätt intill bröst,
där den hör hemma.
Men om den flyger upp med de andra
är en plötsligt blixtrande prakt
som en spegel fångad i solljuset.
Ehuru
Döda gårdar, döda löv
Klamrar vid den långa
Förgreningen från världen
Stjärnor styr det träd
Vars rötter
Snörs åt om en atom
Fåglarna, skönögda, med mjuka rop
Himlens boskap
Besöker
Och bleknar bort
Att bekänna färg
Ljuset från den smutsiga solen
Bildar smutsiga solkatter på ett nött skrivbord
Här är allt jag någonsin vetat
Ihopsamlat i ett anteckningsblock
För vi har allt samlat, allt jag trodde om dig
Var ett falsarium
Din hysteri bekänner ingen färg
Jag är din livs levande cenotaf
Min färg bekänns ej
Mitt liv har samma harveri som
gjorde oss till en, eller ett
Jag är på samma ödsliga väg
Jag är på väg åt samma håll
Ingenting har förändrats
Fuck off
Ibland måste allt torgföras, för att det måste bli på riktigt. Jag skriver sällan något annat än en dålig form av poesi, och allt det där är okej. Jag har mina ord, har du märkt? Jag blir inget utan dessa. Men jag hatar allt det här, fuck off!
Snöstorm
Vi lämnade varje fest sist av alla
och vi hade ingenting
bara våra unga ansikten
Världen var sjuk,
sjuk och stängd sedan tusentals år
Röd neon föll som glöder,
gatorna rann av svart
och jag vet inte vad det var värt
hur mycket som finns kvar,
men det satte sig i våra kläder,
satte sig i vårt hår
Och vi har inte kommit hem,
det är en lögn att vi kommit hem
Vi kommer aldrig hem,
ingen av oss kommer hem
Det förlorade ordet
Jag försöker minnas första gången jag greps
av det overkliga i människors existens
när jag såg dem röra sig i fönstren
mitt över gatan
och undrade vad som drev dem
vad som fick dem att fortsätta
men den här gången
känner jag bara en enorm trötthet
medan staden och kvällsljuset tar över
och sveper in mig i en vaggande klang
av förhistorisk sorg
som långsamt vibrerar och suddas ut
mellan väggarna i rummet
Medan ditt hjärta stannade
Efter alla år som gått, möter jag dig
och inget har förändrats
samma slitna kavajärmar,
samma skugga i blicken från föregående natt -
från ännu ett nersläckt rum,
där bara glöden från cigaretten syntes varje gång du tog ett bloss;
och fyllde på ditt glas.
Det handlar inte om att hon övergav dig, hon måste ut ur ditt liv
men det handlar inte om henne, och jag ser på dig att du suttit uppe igen
och lyssnat efter tecken, du har slutit
en tyst överenskommelse med mörkret och inget är förändrat.
Det är samma skugga i blicken,
samma slitna kavajärmar som du umgåtts, trängts med de döda;
och inte ville ha det på något annat sätt.
Dimman av allt
Jag kan vakna utom räckhåll-
jag kan vänta tills ett tunt glitter faller
Hur länge var du omringad av människor
som bara lever på sin förnekelse
Vid födelsen hade du deras tillvaro klar för dig
och att du inte tänkte föra den vidare
Bundna vid sin missväxt,
vid sina tankar om sig själva som offer förlät de dig aldrig
att du satt ihop det här hjulet av allt de hejdat, förnedrat och stannat inom sig
