gulagarkipelagen

Fredag eftermiddag, 15.35.
På Stortorget står fem män och en kvinna. En vanlig amfetaminuppgörelse, de tar i hand och utbyter amfetamin. Den ena mannen är ett par tre år äldre än mig. Han gick den vägen som han förväntades gå. Inte en tanke på att bryta upp och försvinna bort. Han har aldrig valt, han har följt med. Jag känner inte till hans liv i detalj, några brottstycken ur ett liv är allt jag vet. Han måste också haft drömmar, det här är knappast en. Att stå på ett vindpinat torg och köpa amfetamin är ingens dröm. Aldrig någons dröm.
Kanske gav han upp, han kanske inte orkade slå uppåt. Hela världen hade redan gett honom en utstakad väg, så han gick. Det fanns aldrig något att vända tillbaka till, ingen famn att ty sig till, inga vänliga ord, allt är utnyttjat, slängt och försvunnet.  
Härifrån fortsätter det nedåt. Det här är ditt och det är allt du har. Det finns inga dörrar att öppna på glänt, inga sommarängar som vill ta emot dig längre. Ditt liv är det här och härifrån fortsätter det nedåt.
Så, bryter de upp åt olika håll. Jag släcker på kontoret och går hem.
Härifrån fortsätter det uppåt.