En röd tråd
I dag måste jag städa, tvätta och diska. Dessutom måste jag fan komma i säng i tid. Det här funkar inte. Jag är så trött, som småbarn ibland kan bli när de bara gråter. Jag gråter förvisso inte, men det är fan inte långt ifrån, att jag börjar lipa av ren utmattning. Jisses. Det håller inte.
Jag måste kunna producera lite på jobbet också, och inte gå runt som ett djävla skal och knappt svara på tilltal.
-God morgon, Robert! Hur mår du?
-Eeeh. Ehh. Lite trött. Eeeh.
-Det är några elever på vägga som sätter upp en pjäs om hållbar utveckling, som projektarbete. De ska visst träffas på Lärcenter i morgon, är det något du skulle kunna tänka att ta?
-Eeh. Lärcenter, alltså. Jaja, visst inga problem. Vad sa du att det var förresten, en pjäs?
Dessutom fryser jag. Drar på den ruggigt orangea, och otroligt fula, karlshamnshoodyn och hoppas att ingen från torget ska se mig. Trots att jag lyser med den på. Den sticker i ögat, som ammoniak. Perfekt.
Jag vill helst av allt hem, trots alla hushålliga göromål som väntar. Jag vill korrespondera med döda författare via böcker som doftar gammal vind. Det är vetgirigheten som drar i armen och det är eskapismen den ger mig till skänks, som tar bort den ganska krassa ensamheten. Denna ensamhet som kommer om nätterna, och det var nog aldrig något monster under sängen eller clownen mamma fick bära ner i källaren som skrämde mig som barn, det var nog samma ensamhet då som nu.
Letar röda trådar i barndomens glömska, för att förklara mitt beteende som äldre. Precis som de flesta gör, antar jag.
Nej, nu åker fan tröjan av. Jag fryser hellre än ser ut som ett neonmongo.
