Det förlorade ordet
Jag försöker minnas första gången jag greps
av det overkliga i människors existens
när jag såg dem röra sig i fönstren
mitt över gatan
och undrade vad som drev dem
vad som fick dem att fortsätta
men den här gången
känner jag bara en enorm trötthet
medan staden och kvällsljuset tar över
och sveper in mig i en vaggande klang
av förhistorisk sorg
som långsamt vibrerar och suddas ut
mellan väggarna i rummet
Kommentarer
Trackback
