gulagarkipelagen

Aldrig mer väntande på en nalkande natt eller morgondagens trötthet. Aldrig mer. Och min största rädsla är en hybrisdröm - ett slags megalomaniskt tillstånd. Att aldrig minnas vid utcheckningen. Att glömmas bort vid en sten, att suddas ut av tidens tand, att aldrig existerat - bortglömd men förlåten.

Räck mig din hand! Här är mitt bröst. Lyssna, inte ett slag men ett stön; Att du som var ett lejon tämts till en valp, det oroar mig.

Många tusentals ton vilar under min lättsinninga skalp. Jag drar ner dig från sockeln. Säg till om jag stör dig.

Klämmer din hand. Gör det ont? Förlåt. Liksom du har jag också evigheten framför mig. Vad gör det då om vi förlorar en timme eller två?

Låt oss som vattnet pladdrande glida, som våren - sorglöst och fritt! Över himlen går månen så ung och grann, utan sällskap på egen risk. Jag är nu fri från kärlek och plakat. Utsträckt som ett svartsjukans skinn ligger björnen och klöser på parketten,

Det är lätt att kontrollera att jorden inte är platt - sätt dig bara ner och rutscha utför.

Nej, jag ska inte fastna i nån svart melankoli och prata med någon vill jag inte heller. Men det kan inte hjälpas att rimmens gälar ibland glappar till på oss som håller hus på poesins stränder.

"Jag måste lämna er här, tyvärr, tyvärr."