gulagarkipelagen

När till och med tiden lägger sig som en hora på gatan jag växte upp. När till och med döden ger upp som ett kapitulerat folk. När även jag ger mig och andas morgondagens defaitism. Då ska jag ge mig av, avsluta det oavslutade. Jag ska ta tillbaka varenda känsla jag lånat till kullerstenarna, havet, barerna, institutionerna. Allt ska jag ta tillbaka, allt ska jag ha – ett lån är ett lån.

Minns du när vår skola brann, när vi var små? Minns du, att vi stod där, tittade på askan och allt luktade brandrök. Vi blev vuxna där vid det svedda träet och sirenerna och jag gav ett löfte till staden, att jag aldrig kunde bli kvar, att andningen blir svårare här.  Det finns inget som är mer passande att i minnet återvända dit, till den dagen när vi blev tillräckligt gamla för att förstå att staden är en falsk förespelning från fundamentet uppbyggt på svek och ånger och byggt av herrar med tvinnade mustascher och döda själar.
Det här få bli ett sista inlägg, ett bokslut. Nu börjar något nytt, något äkta.