gulagarkipelagen

Tystnaden utanför gör mig ensam. Tystnaden som kommer när natten kommer, när inte ens bilarnas motorljud slår mot huskropparna. När den sista raden av ljus har släckts i lägenheterna, när de sista människorna har gått hem.

När jag söker min förgänglighet i stoft från texter skrivna för hundratals år sen. När jag tappat tron på mig själv och min kapacitet som människa. När jag är skriven i sten och död som densamma. När jag lever i imperfekt och dör i futurum. När mitt liv känns som ett enda långt sorgevarv av minneslösa stopp på vägen mot det oundvikliga. När allt saknar mening. När jag existera endast som kropp och när själen är ferie - då är jag som ensammast. Utanför fortsätter tystnaden.

Det är tystnaden utanför som gör mig ensam. Tystnaden som kommer när natten kommer, när inte ens bilarnas motorljud slår mot huskropparna. När den sista raden av ljus har släckts i lägenheterna, när de sista människorna har gått hem.

När jag söker min förgänglighet i stoft från texter skrivna för hundratals år sen. När jag tappat tron på mig själv och min kapacitet som människa. När jag är skriven i sten och död som densamma. När jag lever i imperfekt och dör i futurum. När mitt liv känns som ett enda långt sorgevarv av minneslösa stopp på vägen mot det oundvikliga. När allt saknar mening. När jag existera endast som kropp och när själen är på ferie, det är då jag är som ensammast. 

Och utanför fortsätter nattens strängar, tyst och stilla.