Ensamheten
Allting är en lång kapplöpning till ställen där du inte är ensam. Det är lätt att förlora sig i denna marsch mot himmelen eller vad det nu må vara man jagar. Jag är trött och har dålig kondition, jag orkar liksom inte hålla på.
Jag löser inga problem, jag skjuter upp dem. Jag löser heller inte alla andras problem, även om de fått för sig att jag gärna gör det; att jag gärna är en pseudopsykolog till hela djävla umgängeskretsen. Missförstå mig inte, jag ställer gärna upp, men då får det vara ömsesidigt och okonstlat.
Man har väl någon form av gräns, skulle jag tro. Även jag.
Jag väljer att denna vecka vara ensam i den mån det är möjligt. Jag har inte tid lust, ork eller energi att bry mig om annat än det mest elementära.
Mig kan du spy galla över.
Eller inte säga ett skit.
Vi kan sitta där tysta och bara vara.
Jag kanske med behöver det, egentligen.
Men min vän, jag finns här om du behöver!
Ja, kanske det, Mikalela. Du är snäll och fin. Och vi ses för sällan.
