gulagarkipelagen

Natten skär igenom persiennerna

Bryter ner det elektriska ljuset

Stannar kvar med tiden, och alltid ackompanjerad

Av det svek som fängslar varenda atom

Natten skär igenom persiennerna

Bryter ner det elektriska ljuset

Stannar kvar med tiden, och alltid ackompanjerad

Av det svek som fängslar varenda atom
I min sjuka kropp.

Jag vet inte heller var jag är, sa jag, när du sagt att du inte visste.
Då började du gråta.
Som om sorgen och ångesten var det enda verkliga.
Den enda platsen för livet.

För vi vet ingenting om varandras natt,

om varandras mörker,

om varandras stjärnor -

mörkt gnistrande.