gulagarkipelagen

1.50, måndag.
Och i magen gör det fortsatt ont. Jag har inte ätit i dag heller. Det är tre dagar nu.
Jag kan inte, och så är jag också en ganska gnällig halvfigur. Jag kan inte sova,
natten hälsar mig inte alls välkommen, det är synd.

Hade jag inte arbetat som frilansjournalist hade jag kunnat ta jobb som psykolog. Alla vill
berätta för mig hur ont det gör i dem. Jag lyssnar gärna och jag frågar självmant, jag är intresserad
hur andra mår. Jag bryr mig - men när kommer nån fråga hur jag mår, på riktigt?

Patetiker klockan två på natten. Jisses. En natt i sammet.
Jag funderar på att bli annorlunda, hur ska jag vara?
--------------------------------------------
Det fanns ett ställe, lite längre ner
Där gatan tar slut, där Olympus Mons tittar ner
Precis vid den svarta ån, där fanns en cylinder med graffiti
En modern Nabonidus

Dit brukade jag gå
En ensam kall fusion mellan mig och den svarta ån
Jag lovade och gav ett löfte
Till ån

De byggde hus där
Och inget blev som innan
Det är förstört
Det är synd
Jag hade behövt gå dit
Nu
I natt
Och ta tillbaka mitt löfte
--------------------------------------------
03.48, måndag
Jag skulle aldrig förlora kontrollen, inte så här. Inte nu, inte här. Jag har varit det bästa jag kan vara, och det är inte tillräckligt och det gör djävligt ont i mig. Det gör mig ledsen; att jag inte kan ändra eller bli bättre.
Magen gör så djävla ont, att jag börjar snart grina. Det är inte helt okej, eller vafan, det är kuk och ond bråd död. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, jag kan inte sova för att det gör så ont. Jag hade behövt nån här, istället för värktabletter.
Man kanske bara vänjer sig?