gulagarkipelagen

Jag förvånas över hur starka vissa människor är. Tänk att samla ihop en hel korridor av människor till ett konferensrum och berätta för dem att man fått beskedet att man har cancer. Tänk sen vidare, att man först gråter lite grand och sen ler och säger, att man ser det som ett äventyr som man bara kan komma starkare ur. Bara två tre timmar efter man har fått beskedet. Det är helt osannolikt. Själv hade jag gått och grävt ner mig nånstans. Jag avundas den styrkan. Jag hade gärna haft den i motgångar istället för att bli ett patetiskt, sympatisökande skal.

All heder till henne. All djävla heder.

---------------------------------------------