Molande
Ensamhetens vingar slår över taket
Och försvinner bort
Men lämnar fjäderspår
I den vita stuprännan
Så stod det i din dödsruna, i svart och vitt, i tidningssvärta.
Jag vet inte om du hade tyckt om det eller om du hade avskytt det. Men det var jag som skrev det, och det var till dig.
Två och ett halvt år har passerat sen din Stora Flykt, liter efter liter vatten har runnit under broarna - men det gör fortfarande ont. Inte som innan, men en molande värk; en värk jag är rädd för att jag är tvungen att leva ett helt liv med.
Och från det ena till det andra (nåväl, inte riktigt):
Om jag helt plöstligt skulle gå ur tiden, och Facebook är lika stort som nu, så hade jag fan poltergeistat de djävlarna som skriver RIP i min logg. Jag menar, är det så djävla svårt att använda svenska? Jag tycker till och med det är respektlöst. Det är sånt jag kan sitta och bli förbannad över en torsdag.
I morgon slutar jag tolv.
