Ett stenkast från världen
I dag har jag inte mått så bra. Jag använder mig av förträngning till fysiken inte längre orkar med mitt tunga hjärta.
Jag fick åka till akuten, de tittade, de kände, de tog prover, de pratade . men inget kunde egentligen etableras.
Fyra timmars lång väntan, sen ingenting mer. En bokning till koloskopi, det var allt.
Jag var inte allena, du var med, och jag kan inte tänka mig något bättre stöd, bara min mamma i så fall.
Jag vet att mina komplimanger rinner bort, men det här betydde något. Jag känner mig närmare dig än någonsin. Vi är rätt lika, du och jag. Fast du kanske inte har reflekterat över det, men jag gör det nu.
I morgon har jag tagit kompledigt, kände att jag behöver lite tid att andas. Att bara ta ett andetag för mig själv, utan jäkt och stress, jag tror de förstår.
Det gör fortfarande ont, det gör så jädra ont.
Jag har tänkt på hur sjukhuset är. Det är ett mikrosamhälle, en autonom, till den vanliga världen. Här är folk sjuka, de dör, de överlever, de äter mat, de blir behandlade för sina krämpor; allt detta ett stenkast från den "riktiga" världen. Vi har egentligen ingen aning om deras liv, de är bara en siffra i nån krass statistik. Man måste fråga sig, när man ser Karlshamns sjukhus, hur många våningar har döden?
Jag fick åka till akuten, de tittade, de kände, de tog prover, de pratade . men inget kunde egentligen etableras.
Fyra timmars lång väntan, sen ingenting mer. En bokning till koloskopi, det var allt.
Jag var inte allena, du var med, och jag kan inte tänka mig något bättre stöd, bara min mamma i så fall.
Jag vet att mina komplimanger rinner bort, men det här betydde något. Jag känner mig närmare dig än någonsin. Vi är rätt lika, du och jag. Fast du kanske inte har reflekterat över det, men jag gör det nu.
I morgon har jag tagit kompledigt, kände att jag behöver lite tid att andas. Att bara ta ett andetag för mig själv, utan jäkt och stress, jag tror de förstår.
Det gör fortfarande ont, det gör så jädra ont.
Jag har tänkt på hur sjukhuset är. Det är ett mikrosamhälle, en autonom, till den vanliga världen. Här är folk sjuka, de dör, de överlever, de äter mat, de blir behandlade för sina krämpor; allt detta ett stenkast från den "riktiga" världen. Vi har egentligen ingen aning om deras liv, de är bara en siffra i nån krass statistik. Man måste fråga sig, när man ser Karlshamns sjukhus, hur många våningar har döden?
Kommentarer
Postat av: Mikaela
Även om det var riktigt jävla jobbigt, så är det självklart att jag ställer upp min vän.
Hey, that's whats friends for!
Trackback
