gulagarkipelagen

Eyvind Jonhsson skrev rubriken.
Jag är lite ledsen, för jag trodde jag var kurant. Jag kan inte sluta kräkas, och det är inte särskilt lajbans. Är det tillbaka?
Jag vill ju gärna må bra.
Eposdikten är i alla fall färdig nu, men jag är osäker om den är nåt att ha. Om jag lägger ut den här, så kanske folk inte läser? Den är himla lång, en odysée i dåliga ord.
"Jag hade gärna läst nåt, som är större än en blogg. En bok eller så."
Tack Björne, jag blir fortfarande generad. Tack.
Här är det i alla fall, om nu nån orkar:

Har hjärtat är fullt av svavel
Jag gör korstygn av natten så att alla kunde se
Hur kunde de håna min balansgång
Den mellan död och flyktvägran


Blev trött på alla
Packar  min väska
Ett par tre böcker
Hemingway,
Steinbeck,
Majakovskij,

Som ett moln i byxor ger jag mig av
Hällregn på perrongen
Elmseld från nån åskledare
Ensam på perrongen, ensam på tåget
Men iväg
"Bon voyage, kära du"

Gnisslet från rälsen när tåget rullar iväg
Regn slår som pilspetsar på glas
Utelämnad men bort från bespottning och hån

Rullar förbi en svart skog
Och några landskap
Somnar med Steinbeck
Drömmer om att vakna något Öster om Eden

Vaknar av Guds röst: "Nästa anhalt Köpenhamn", säger han
Äntligen över gränsen,
Träder in på Centralstationen
Den är nästan tom
Vill inte bli kvar
Måste vidare

Löser ny biljett
Destination: Paris
Tummar på biljetten
Känner att hjärtat har vaknat
Trött
Men vaket

Tåg genom Danmark
Minns inte mycket
Det är ett flimmer och så är vi framme
Tycker alla på tåget liknar fiender och gamla kärlekar
Släpp av mig

Armbågar mig ut från tåget, måste känna havsluften
Fyller tomma lungor
Sorgvågor slår mot kajen

Ensamhetens vingar flyger över lanternorna på fartyget
Försvinner sen snabbt iväg,
Men lämnar fjäderspår i min hytt
"Vad gör du nu,
Vet du att jag har försvunnit
Och att jag aldrig ämnar att återkomma"
Kan inte ångra mig nu

Lättar ankar
En fadd soluppgång i öster
Delar ett sista gemensamt andetag med dig
Kastar dig över däck
Du existerar inte längre hos mig


Tyskland, det stora ärret, uppenbarar sig
Jag har en bror i Berlin
Men har inget att säga honom
Finns inte tid med omvägar
Jag går sönder, måste skynda mig

Iväg nånstans
Mellan Tid och Oro kom jag fram
Paris i ett skymningsland
"Jag älskar dig"

Père-Lachaise huserar alla som någonsin
Velat vara som jag
Moliére är här, räck upp din hand, Moliére
På spaning efter Proust, bryr mig egentligen inte
Förnimmelse genom bakverk har aldrig varit min grej

Spenderade mina sista pekunier på dåligt vin
Och dito kvinnor
Vaknar upp med Marie de Médicis vackra själ
Som en dimslöja över mig
På en bänk i Luxembourgträdgården

Men alla pengar, alla hjärtan, alla tankar, all ångest
Berör mig inte
Jag är framme, och jag återvänder aldrig
Till det kalla monsterlandet i norr

Och hjärtat det slår
Dubbeslag i en höst, i en vinter
I en vår, i en sommar
Kvar finns bara purpurdrömmar
Och ett nytt hjärta, som inte slår för dig
Utan för Paris