Att dö lite grand
Och det var trevligt i går, det var det. Man hittar sig nånstans bland alla konversationer, alla egenbyggda monologer folk hamrat ihop. Alla känslor, blir ett hopp om nåt bättre.
Hela natten satt jag och L uppe och pratade om allt. Om hur saker borde varit, vad vi egentligen gjort oss förtjänt av och hela avgrundsdjupet vi lever vi. Att trösta varandra, när man saknar något utan att veta vad man avsaknar. Vi bara kramades.
Man blir en del av något litet större, en del av en sanning man själv inte alltid orkar bära. Det är så mycket lättare när man är två. Att älska varandra, ovillkorlöst. Det är fint. Så djävla fint.
I morgon är det Fars dag, jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Ett crescendo av döda ord och döda själar. Det brukar innebära jupiterångest och en känsla av ensamhet. Jag har faktiskt ingenstans att gå eller fira.
Krig är fred
Hela natten satt jag och L uppe och pratade om allt. Om hur saker borde varit, vad vi egentligen gjort oss förtjänt av och hela avgrundsdjupet vi lever vi. Att trösta varandra, när man saknar något utan att veta vad man avsaknar. Vi bara kramades.
Man blir en del av något litet större, en del av en sanning man själv inte alltid orkar bära. Det är så mycket lättare när man är två. Att älska varandra, ovillkorlöst. Det är fint. Så djävla fint.
I morgon är det Fars dag, jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Ett crescendo av döda ord och döda själar. Det brukar innebära jupiterångest och en känsla av ensamhet. Jag har faktiskt ingenstans att gå eller fira.
Krig är fred
Kommentarer
Trackback
