gulagarkipelagen

När till och med tiden lägger sig som en hora på gatan jag växte upp. När till och med döden ger upp som ett kapitulerat folk. När även jag ger mig och andas morgondagens defaitism. Då ska jag ge mig av, avsluta det oavslutade. Jag ska ta tillbaka varenda känsla jag lånat till kullerstenarna, havet, barerna, institutionerna. Allt ska jag ta tillbaka, allt ska jag ha – ett lån är ett lån.

Minns du när vår skola brann, när vi var små? Minns du, att vi stod där, tittade på askan och allt luktade brandrök. Vi blev vuxna där vid det svedda träet och sirenerna och jag gav ett löfte till staden, att jag aldrig kunde bli kvar, att andningen blir svårare här.  Det finns inget som är mer passande att i minnet återvända dit, till den dagen när vi blev tillräckligt gamla för att förstå att staden är en falsk förespelning från fundamentet uppbyggt på svek och ånger och byggt av herrar med tvinnade mustascher och döda själar.
Det här få bli ett sista inlägg, ett bokslut. Nu börjar något nytt, något äkta.

Jag har inte skrivit på länge. Inget av vikt. Jag vet inte, jag tror inte jag kan just nu heller. Det kommer inget från hjärnan till fingrarna. Jag kan inte nagla fast mina ord på pappret.

Får försöka finna inspirationen i Bruno K Öijers dikt när jag kommit hem istället, kanske hittar jag något där som hjälper till.
Det hade varit bra med en utommänsklig inspiration när man i frenesi bara skriver utan att veta vad, utan bara låter allt flöda. Känner mig tom.

Jag har en vän vars liv snaggats i kanten av nedergång och misslyckande. Han byggde sitt liv av tändstickor, skaffade sig ett jobb och flyttade från staden, så en dag raserades allt för ett liv byggt av tändstickor är lätt att rasera. För till och med mindre misslyckande kan rucka på självaste fundamentet i ett liv.
”Kärleken är en saga för idioter”, säger han ömsom på skämt ömsom på allvar. Han vill så mycket mer, det syns i ögonen. Det är inte värdigt en människa att leva på det viset.

Jag har en vän vars ångest äter upp varenda centimeter i en annan frisk kropp. Hon har sitt hjärta i en tändsticksask, som hon gömt för omvärlden.
”Ångest är som att vara jagad utan att veta vad man är jagad av”, sa en vis man. Jag är villig att hålla med, kan du också göra det?

Jag själv har livet på stand-by. Som en annan djävla förlorare rör jag mig i gränsmarkerna i ett drömskt, vegetativt tillstånd fattar jag beslut och tar död på drömmar. Jag lever flyktigt och inte på riktigt. ”Det löser sig”, är ett mantra jag fortsätter upprepa, för jag kommer inte på någonting annat att säga. Jag vet inte ens om det är sant eller om jag själv tror på det. Jag kanske inte gör det.

”Det är en kall värld vi lever i”.

Allting är en lång kapplöpning till ställen där du inte är ensam. Det är lätt att förlora sig i denna marsch mot himmelen eller vad det nu må vara man jagar. Jag är trött och har dålig kondition, jag orkar liksom inte hålla på.

Jag löser inga problem, jag skjuter upp dem. Jag löser heller inte alla andras problem, även om de fått för sig att jag gärna gör det; att jag gärna är en pseudopsykolog till hela djävla umgängeskretsen. Missförstå mig inte, jag ställer gärna upp, men då får det vara ömsesidigt och okonstlat.

Man har väl någon form av gräns, skulle jag tro. Även jag.
Jag väljer att denna vecka vara ensam i den mån det är möjligt. Jag har inte tid lust, ork eller energi att bry mig om annat än det mest elementära.