gulagarkipelagen

Jag har en vän vars liv snaggats i kanten av nedergång och misslyckande. Han byggde sitt liv av tändstickor, skaffade sig ett jobb och flyttade från staden, så en dag raserades allt för ett liv byggt av tändstickor är lätt att rasera. För till och med mindre misslyckande kan rucka på självaste fundamentet i ett liv.
”Kärleken är en saga för idioter”, säger han ömsom på skämt ömsom på allvar. Han vill så mycket mer, det syns i ögonen. Det är inte värdigt en människa att leva på det viset.

Jag har en vän vars ångest äter upp varenda centimeter i en annan frisk kropp. Hon har sitt hjärta i en tändsticksask, som hon gömt för omvärlden.
”Ångest är som att vara jagad utan att veta vad man är jagad av”, sa en vis man. Jag är villig att hålla med, kan du också göra det?

Jag själv har livet på stand-by. Som en annan djävla förlorare rör jag mig i gränsmarkerna i ett drömskt, vegetativt tillstånd fattar jag beslut och tar död på drömmar. Jag lever flyktigt och inte på riktigt. ”Det löser sig”, är ett mantra jag fortsätter upprepa, för jag kommer inte på någonting annat att säga. Jag vet inte ens om det är sant eller om jag själv tror på det. Jag kanske inte gör det.

”Det är en kall värld vi lever i”.

Allting är en lång kapplöpning till ställen där du inte är ensam. Det är lätt att förlora sig i denna marsch mot himmelen eller vad det nu må vara man jagar. Jag är trött och har dålig kondition, jag orkar liksom inte hålla på.

Jag löser inga problem, jag skjuter upp dem. Jag löser heller inte alla andras problem, även om de fått för sig att jag gärna gör det; att jag gärna är en pseudopsykolog till hela djävla umgängeskretsen. Missförstå mig inte, jag ställer gärna upp, men då får det vara ömsesidigt och okonstlat.

Man har väl någon form av gräns, skulle jag tro. Även jag.
Jag väljer att denna vecka vara ensam i den mån det är möjligt. Jag har inte tid lust, ork eller energi att bry mig om annat än det mest elementära.  

 

Fruktansvärt bra film och fruktansvärt bra soundtrack. Alla borde se den.