gulagarkipelagen

Universum sover nu
det väldiga örat är lutat mot tassen
med gnistrande stjärnklor.

God natt.

Tiden lägger sina spår, som den gör. Kung Bore lägger sig som en fet kanalje över staden.
Jag är inte mycket för snö, jag vet inte om jag någonsin varit det. Jag aldrig varit mycket för skidåkning eller andra vinteraktiviteter. Snöbollskrigen på Prästslättsskolan var först roliga när man gick i sexan, inte före. Av naturliga skäl. Jag har aldrig gillat termobyxor och skridskoåkning med pastorala lågstadielärare, som ska tvinga en till att ha roligt. ”Visst har vi kul, visst?” Nej, vi har inte kul, det är kallt, vi är förkylda och snoriga, vi har ont i fötterna för ingen av oss kan egentligen åka skridskor, vi åker nästan med vaderna. Ser du inte? Inte ens varm choklad hjälper, din feta ko.

Det som skulle kunna vara positivt är att det blir lite ljusare. Jag gillar förvisso det där tysta, när man går hem om kvällen, när det enda ljudet är från skorna som knarrar i snön. Vinden rör upp snövallarna och det blir som små kristaller i luften, och det enda ljuset är det från en gatlampa. Det tycker jag om.

---------------------------
I går hjälpte jag mamma flytta upp prylar från garaget till lägenheten, och som belöning fick jag en massa böcker, som mamma inte hade plats med. Hon är bäst min mamma.
Sen var jag hos L och V, vi drack glögg samt tävlade i vem som skulle kunna få in flest clementinhalvor i munnen. V undrade nog vad de "vuxna" höll på med. haha. Magiskt.
Jag lånade dessutom L dator men får inte igång internetet, fördjävligt. Fitta, kuk Mörrums bruk? Ja, lite så faktiskt.

 Du kommer resa långt bort härifrån
för att gömma dig i nätternas tystnad -
från gatlyktor genom Londons smog
når dig hettan från minna brännande kyssar.

Genom feberheta öknar ska du föra dina karavaner
där lejonen stryker fram och omkring -
jag
ska lägga mina brännheta kinders Sahara
som ett golv under foten din.

Och jag ser dig leende och nyfiken
betrakta
den stilige toreadorens lek
ska plötsligt
min svartsjuka slungas in bland publiken
från den döende tjurens blick

Med förströdda steg går du ut på bron -
och tänker,
där nere i floden blir allting bra.
Då ser du mina ruttnande tänder i vattenblänket,
för Seine under bron
är jag.

Fortsatt välmående på alla fronter, det känns skönt. Trots att världen fortsätter snurra kring vansinnets axel.
   Saker får hända när de händer, det är ingen mening att tvinga fram nåt, bara för att man fått för sig att allt skulle bli bättre. Att alla problem helt plötsligt skulle försvinna just för att man älskar någon som älskar en tillbaka. Det kanske inte ens är för mig, men skit i det. Allt annat rullar på, så tillsvidare låser jag in den i en glaslåda och lägger nyckeln under huvudkudden. Det blir ju bara bögfellatio av allt ändå. Ska sluta investera så inihelvetes mycket i allt, det är inte värt det om man är tvungen att må som en prostituerad crackhora efteråt.

Proverna var ju bra, men magen är fortfarande i uppror. Det går i vågor, och jag vill bara att det ska sluta, så att jag kan koncentrera mig på mitt jobb. Jag begär inte ens att vara lycklig, bara nöjd.
Det verkar svårt, så fort det verkar ljusna, så kommer nästa smäll och nästa, och nästa…

Jag tappar lusten, inget är kul. Jag hade behövt vila från allt ett tag. Packa mina penaler och bara dra, ge bort mina prylar till en vän, försvinna. Fly detta kalla monsterlandet och bara vara en feg djävel.

Vi har slött accepterat och följt med. Vi har letts med ögonbindlar mot en mur, och en väntande exekutionspluton laddar sina vapen.
Människan strävar inte efter att vara unika, hon strävar efter att vara likadan. Den som påstår något annat ljuger.
Den stora rädslan att inte vara en del i ledet, är samma sak som att vara rädd för sig själv.
Och jag fyller på med axiom, men jag bryr mig föga.

Säga vad man vill om Freud, men jag tror han fann pudelns kärna, när han sa att människor strävar efter pengar, makt och framgång och ser upp till människor som innehar dessa. Att man i sin strävan tappat bort de verkliga värdena, som vänskap och kärlek.
Det blir liksom en karneval av kallt förnuft och hård logik – sen ingenting mer.
Man kan springa runt ett helt liv utan att egentligen märka att man lever.  När man sen sänks ner i en annan typ av kuvös är det försent. Alldeles försent.

Annars håller jag mig i en storm i jakt på ögat. Söker med ljus och lykta efter något oförstörbart.

Intalar mig själv att jag har valt att leva ett liv i ett solitärt vakuum

Det blir enklare så, för på det viset slipper man känslan av hopplösheten

Att det inte är särskilt glädjefullt att leva på det här viset

Jag är feg, men jag kommer nog inte vara feg för alltid

Jag orkar inte vara feg

Jag kommer inte orka förevigt.

Fyfan, jag må vara patetisk, men det här är nog sanning

Åtminstone så nära man kan komma utan att känna för mycket

Jag gör mig beredd.

Ensamhetens vingar slår över taket
Och försvinner bort
Men lämnar fjäderspår
I den vita stuprännan

Så stod det i din dödsruna, i svart och vitt, i tidningssvärta.
Jag vet inte om du hade tyckt om det eller om du hade avskytt det. Men det var jag som skrev det, och det var till dig.
Två och ett halvt år har passerat sen din Stora Flykt, liter efter liter vatten har runnit under broarna - men det gör fortfarande ont. Inte som innan, men en molande värk; en värk jag är rädd för att jag är tvungen att leva ett helt liv med.

Och från det ena till det andra (nåväl, inte riktigt):
Om jag helt plöstligt skulle gå ur tiden, och Facebook är lika stort som nu, så hade jag fan poltergeistat de djävlarna som skriver RIP i min logg. Jag menar, är det så djävla svårt att använda svenska? Jag tycker till och med det är respektlöst. Det är sånt jag kan sitta och bli förbannad över en torsdag.

I morgon slutar jag tolv.